Priiken

Sitter just nu i bilen på väg upp till Malung. Alvin har precis somnat (strax innan 19, ungen kommer vara uppe halva natten) 

Det är så många tankar som snurrar. Som vanligt när någon dör så bullrar alla känslor upp. Alla som dött under åren, alla tuffa beslut man tagit, allt man har förlorat, det gör sig påmind.. Och det är jobbigt. Som om det rinner ur öronen på en. Man kan liksom inte hantera det, eller iaf inte jag. 

Tårarna rinner titt som tätt. Känns så ovant på någe vis. Var så "längesen" jag kände såhär. Jag tror det var nästan fyra år sen sist. Tänk att jag gick med dessa känslor varje dag i flera år. Hur överlevde jag? Fast helt ärligt så har bitar av mig dött under tiden, men jag har även byggt upp nya bitar under tidens gång. 

Men hur ska jag hantera detta, denna sorg? Vill bara bryta ihop i en hög på golvet stundtals, men kan inte. För jag har en son som behöver sin mamma. Så denna gång får inte känslorna ta överhand. Denna gång får inte allt skit komma upp till ytan. 

Jag ska inte trycka ner mina känslor, men jag måste försöka kontrollera dom lite.

Jävla förbannade cancer! Hur kommer det sig att vi människor utvecklat vapen som kan döda miljontals, men inte kan bota cancer?! Märks att vi lagt pengarna på så mycket fel saker. 

En rysning går över min kropp när jag tänker på sjukdomen. Hur jag är omgiven av den. Hur min familj är omgiven av den. 

Tänk att man typ kan känna sig helt kvävd av en sjukdom, även fast man inte ens har den själv? Kvävd för att för tillfället är det flera i min närhet som har den. 

Kvävd och rädd... Rädd för sorg och rädd för att få den.. 

Mycket svammel och mycket tankar...