Tystnaden
Tystnaden som lägger sig när Magnus går upp för att lägga Alvin. Den brukar vara härlig. Men inte ikväll.
Ikväll är den bedövande. Känslor svämmar över, för att jag för några minuter sen fått hemska besked angående en kär familjemedlem.
Tårarna vill inte sluta rinna och känslan att livet suger upptar allt.
Jag förlorade min mormor när jag var åtta år, i den hemska sjukdomen cancer.
Nu kommer jag förlora kvinnan jag har sett som min mormor sen dess till samma jävla sjukdom.
Och jag blir så fruktansvärt arg! Dom skulle ju flytta ut till stugan efter att hon gått i pension, hon hennes underbara man.
Sen fick han cancer, han överlevde, men blev aldrig sig lik igen.
Och nu har hon fått det.
Livet är så jävla orättvist! Det var inte såhär deras sista ljuva år skulle se ut! Vad är det för fel på ödet?!
Är så jävla ledsen, arg och frustrerad.
